Tomt

Idag är jag tom.

Blir alltid så när jag sagt hej-då till någon. Igår sa jag hej-då till min bror och hans tjej i Stockholm. Jag och sambon spenderade helgen där uppe hos dem. Hade jättemysigt och trevligt. Underbart väder togs till vara på uteserveringar. Det var så härligt att bara få vara med dem en hel helg. Lyxigt! Men igår var det dags att köra hem igen. Och även om avskedet inte var direkt blödigt (brukar annars vara ganska blödig) så kändes det tomt och ledsamt efteråt.

Hela vägen hem.

Och idag också.

Det är alltid så här. Så idag har jag inte lust att göra nånting. Kommer antagligen bara gå runt och vara här hemma hela dagen. I eftermiddag tar jag mig antagligen i kragen och går till gymet.

Åh, vill ha alla mina nära och kära här. Här! Hos mig och inte 50 mil bort. Det är ju de som betyder något. Att måla om i hallen känns inte alls som prio 1 längre. Har egentligen aldrig varit prio 1, men ibland måste man ju försöka ta tag i saker och ting. Det går inte att gräva ner sig i kärleken till de som betyder mest. Jag har dock en tendens att göra det ibland, och då blir allt annat oviktigt och meningslöst. Och jag blir deppig och nere. Inte glad som man skulle kunna tro, utan tom. Eller inte tom egentligen. Snarare överfull. Så full av dessa känslor som slutligen svämmar över och gör mig helt apatisk. Beror nog på rädslan att de inte vet. Inte vet hur otroligt mycket de betyder.