En kollega i min ålder förlorade sin lillebror i en tragisk olycka för snart två månader sedan. Vi har haft mailkontakt men idag var första gången vi träffades.
Kramade om henne men visste inte vad jag skulle säga. Kände hur mina ögon tårades. Har tänkt så mycket på henne och hennes familj. Känner med dem och det berör mig så starkt. Men jag inte ens föreställa mig det svarta hål som de måste ha trillat ner i och nu sakta kämpar för att ta sig ur. Har nuddat vid tanken i hur det måste kännas att förlora ett syskon. Men har blivit så förskräckt, rädd och ledsen att jag backat tillbaka och slagit bort tankarna. Det går inte. Kan inte.
Hur förhåller man sig till en person som precis har förlorat en familjemedlem? Vad säger man? Det finns ju inga ord som kan trösta. Inga ord som hjälper.
Så jag bara kramade henne. Sen började hon prata om hur det var. Men jag förstår att inte ens hennes ord räcker till för att beskriva det fruktansvärda som hänt. Inga ord kan rymma all den smärta, frustration, hjälplöshet, förtvivlan, ilska, saknad och hopplöshet som hon och hennes familj känner.
Jag kan bara ana och förfasas över hur det måste vara. Men aldrig förstå.
Jag kan bara ana och förfasas över hur det måste vara. Men aldrig förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar