Perfektion = illusion

Idag hade jag och tjejkompisarna en lång mailkonversation fram och tillbaka på ämnet perfektion, och bristen på detsamma.

En av vännerna gav utlopp för sin irritation över det perfekta liv som många människor verka leva. Eller ger sken av att leva... Hon hade läst en blogg där en mamma berättade om sina perfekta barn, sin perfeka man, sina perfekta fester och hennes perfekta prinsesstårtor som hon bakade till de perfekta festerna. Perfektion i överflöd helt enkelt. Och källa till en viss dos irritation, och till viss mån även avundsjuka.

Men jag tror att vi alla kan enas om att vi putsar upp ytan lite extra innan vi visar upp den för omgivningen. Bättrar på finishen för att dölja skavankerna. Klart att ingen har det sådär rosaskimmrande perfekt hela tiden. Vi har alla våra plågor, motgångar och problem.

Det jag vill säga är (till er lika mycket som till mig själv): Var inte avundsjuk på grannen/kompisen/kollegan som verkar ha det så himla bra. Undra inte varför alla andra har det så himla perfekt men inte du. Gräset är inte grönare på andra sidan och allt är inte guld som glimmar...

I stunder av motgång och olycka ställer vi oss nämligen alla samma fråga: Varför har alla andra så perfekta liv men inte jag?

Perfektion är en illussion. Och livet är härligt trots att det är jobbigt. Och trots alla fel och brister. Eller kanske just därför!?