Framtidsforskaren Thomas Furth pratar om olika generationer och hur 80-talister skiljer sig mot exempelvis 60- & 70-talisterna. Intressant artikel här bland annat. 60- och 70-talisterna har förstått att de kommer att tvingas ta hand om och försörja sina föräldrar födda på 40-talet. De har därför utvecklats till ansvarstagande individer som tar sitt ansvar, jobbar på och lever ett hyfsat "traditionellt" liv. 80-talisterna däremot är individaulister som lever för att ha roligt, vill upptäcka nya saker och utvecklas som individer.
Jag känner igen mig själv i väldigt väl många av de beskrivningar av 80-talister som finns att läsa, men samtidigt har jag vuxit upp med föräldrar och syskon som hör till en annan generation. Det är dem jag har tagit intryck av under större delen av mitt liv. Någonstans har jag undermedvetet tänkt att jag ska leva mitt liv på samma sätt som de gör. Jobba, gifta mig, skaffa barn, bo kvar på samma ställe hela livet. Inte exakt så kanske, men i princip. Det är på något sätt normen. Trodde att den delen av mig som är rastlös, äventyrlig, lätt blir uttråkad, är missnöjd på jobbet, vill resa hela tiden och bara ha kul skulle växa bort när jag blev vuxen och lugnade ner mig. Nu börjar jag misstänka att så inte alls är fallet. Det är en del av mig som alltid kommer att finnas där. Den inre kamp som jag fört med mig själv de senaste åren, då jag väntat på att lugnet ska infinna sig och vuxenlivet ska börja kännas rätt och ok, kanske jag bara borde resignera inför. Annars kanske jag alltid kommer att känna mig tudelad. Å ena sidan leva ett lugnt liv med volvo, villa och vovve i stil med mina föräldrar. Å andra sidan leva för dagen med resor och nya utmaningar. Men jag vill ju båda delarna. Vill ha mitt hus och min fina trädgård. Men samtidigt vill jag packa väskan imorgon och dra till Barcelona, NY, Thailand eller Australien med Johan och bara insupa nya intryck och leva för dagen. Hur ska det gå ihop?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar