Kardinalfelet med stort K

Igår var vi ( vi= jag och min sambo. Om det mot all förmodan finns någon som läser min blogg som inte känner mig och därmed inte vet vilka "vi" är) på fest hos några kompisar. Vi (alla på festen) kom då att prata om anställningsintervjun som jag var på i fredags. Dom ville veta hur det hade gått och vad intervjuarna hade sagt och så. Då kom vi in på lönen och kardinalfelet Allan som jag begick i samband med lönediskussionen. (Vet att jag skrev att intervjun gick bra, och det gjorde den, förutom just detta då).

På intervjun frågade dom vilka löneanspråk jag hade, eftersom jag inte angivit det i ansökan (vilket man skulle gjort). Ungefär så här gick diskussionen:

- Det är svårt för mig att bedömma hur pass kvalificerad tjänsten är och vilket ansvar den innebär. Det vet ni bättre än jag. Så vad har ni tänkt er?, frågar jag mannen på intervjun.

- Nja, vad tjänar du idag, frågar mannen.

- Haha, ja det är inte mycket, säger jag. (Vill inte behöva avslöja min pissiga skitlön)

- Ja, men jag är bara nyfiken.

- Ja, ok. Jag tjänar 16.000, säger jag då. (Överdriver ändå med några hundralappar och suckar inombords över att jag inte sa åtminstone 18. Inte så att dom kommer kontrollera hur mycket jag tjänar ju.)

- Oj, är det så dåligt på kundtjänst, säger mannen.

- Ja, men det går ju inte riktigt att jämföra med denna tjänsten, säger tjejen på intervjun.

- Nej, det är klart. Det gör det ju inte, säger mannen. Så, vad tänker du dig? (Han vill alltså inte vara först med att föreslå en siffra... damn!)

- Ja, jag skulle bli jättenöjd med 22.000 och om jag fick 25.000 skulle jag blir otroligt glad, sa jag. Men jag skulle kunna ta mindre också, just för att jobbet verkar så spännande.

Varför?! Varför sa jag så?! Fel fel fel, Stina! Inte "jättenöjd med 22.000" och "skulle kunna nöja mig med mindre". Jag skulle vilja ha minst 22.000 om jag fick jobbet. Det hade vart bättre att säga så. Nu tror dom ju att "aha, hon är inte bättre än typ 20 eftersom hon sa så. Då kanske hon inte är så bra". Eller?

- Nja, säger mannen. 25 är nog inte realistiskt. 22 är nog mer i närheten.

- Okej, säger jag.

Nu är det bara att hoppas att dom, om jag får jobbet, inte fäste så stor uppmärksamhet i min kardinalmässiga felsägelse. Fattar inte hur jag kunde säga att jag skulle nöja mig med mindre. Det är ju så man absolut inte ska säga i en löneförhandling eller på en intervju. Så himla fel! Och så sitter jag här och är missnöjd med min skitlön. Inte så konstigt att jag inte har mer betalt om jag inte är bättre än så på att förhandla.

Anledningen till att jag sa så var ju för att jag så gärna vill ha jobbet. Och sanningen är att jag skulle ta det för 18.000 också. Just för att det verkar så kul och för att det vore en jättebra merit. Men det behöver ju inte dom veta!

Men man lär så länge man lever. Och övning ger färdighet. Och allt vad det heter. Ska bita mig själv jättehårt i tungan nästa gång jag går på intervju och är på väg att säga nåt liknande. Man ska inte undevärdera sig själv och hur mycket man är värd. Det vet ju alla! Varför säger man ändå så korkade saker i viktiga lägen? Typisk tjejgrej!