Välsignad och egoistisk

Läser om jordbävningen i Haiti och förfasas. Lider med alla de människor som har drabbats av helvetet. Det är omöjligt att inte känna sig obetydlig och liten i en sådan situation. När man sitter trygg och säker här hemma på andra sidan jordklotet. Vi är förskonade från de flesta av jordens hemskheter här i Sverige. Det är lätt att glömma bort, men omöjligt att blunda för när bilder på döda och skadade människor kablas ut till våra tv-apparater. Vill hjälpa. Men hur? Mitt bidrag till läkare utan gränser känns futtigt.

Skäms över att jag är så välsignad och sällan gör någonting för att hjälpa andra. Är så upptagen av mig själv och mitt liv. Blundar för att andra har det svårt och tänker bara på mig själv och de som är mig allra närmast. Vilket såklart inte ska förringas, men känner ändå att jag skulle kunna göra mer. Bidra mer.

Det är väl klassiska tankar när man lever i ett så priviligerat land som vi gör. Och jag vet att jag inte är ensam om att tänka så. Men det är knappast något försvar.