Let's do this

Väskorna är nästan färdigpackade. Passen ligger på köksbordet. Finns massa mer saker vi hade kunnat förbereda. Men det känns som om vi är redo att åka nu. Äntligen!

Följ med på vår resblogg: http://stinaojohan.blogspot.com

Kanske blir det även någon inlägg här under resans gång. Om jag behöver ventilera mina funderingar kring livet eller så ;)

Puss o kram!

Nu. Är. Det. Inte. Lång. Tid. Kvar.

Körde en ordentlig torsdagsfest igår med vännerna och sen även kollegorna som anslöt. Såå roligt! Bästaste Anni gjorde kvällen till en succé. Jägermeister klockan halv ett var en jättebra idé tyckte vi allihop! Stället stängde ett och vid halv två hade personalen tröttnat på oss och körde ut oss. Såna kvällar tycker vi om.

Seg idag men det gjorde inget. Har ändå inte gjort någon nytta. Sista avstämningsmöte med min vikarie och sen städa skrivbordet. Eftersom jag är mentalt instabil just nu (tror det kallas resfeber...) så blev det tårfyllda avsked till kollegorna och kramkalas innan jag åkte hem.

Känns som om jag är utanför min egen kropp just nu. Nerverna hänger utanpå. Skulle behöva samla ihop mig och stoppa tillbaka mig där jag ska vara. Men det är väl som det ska vara. Vore väl konstigt om man inte var lite spänd. Tur att J är lugn som en filbunke så att jag kan vara hispig så att det räcker för oss båda.

I'm bored

Tvära kast här på bloggen...

Är uttråkad. Har i princip ingenting mer att göra på jobbet och känner mig helt omotiverad att ta tag i någonting nytt. Vill åka NU!

Men först ska jag minimera packningen ytterligare något kilo och dricka vin med vänner ikväll!

P&K

Välsignad och egoistisk

Läser om jordbävningen i Haiti och förfasas. Lider med alla de människor som har drabbats av helvetet. Det är omöjligt att inte känna sig obetydlig och liten i en sådan situation. När man sitter trygg och säker här hemma på andra sidan jordklotet. Vi är förskonade från de flesta av jordens hemskheter här i Sverige. Det är lätt att glömma bort, men omöjligt att blunda för när bilder på döda och skadade människor kablas ut till våra tv-apparater. Vill hjälpa. Men hur? Mitt bidrag till läkare utan gränser känns futtigt.

Skäms över att jag är så välsignad och sällan gör någonting för att hjälpa andra. Är så upptagen av mig själv och mitt liv. Blundar för att andra har det svårt och tänker bara på mig själv och de som är mig allra närmast. Vilket såklart inte ska förringas, men känner ändå att jag skulle kunna göra mer. Bidra mer.

Det är väl klassiska tankar när man lever i ett så priviligerat land som vi gör. Och jag vet att jag inte är ensam om att tänka så. Men det är knappast något försvar.

DRÖMMAR

Som ni säkert förstått från tidigare inlägg här så är det en dröm som blir verklighet när vi sätter oss på flyget till Hongkong på söndag och startar vår jorden-runt-resa. En dröm bland många andra men som på senare år blivit den dröm som märkt ut sig och gjort sig påmind allra mest.

Minns när jag slutade gymnasiet. Hade då en lång lista på saker jag ville göra och drömmar jag ville förverkliga. Jag ville jobba som au-pair, resa med Rosa Bussarna i Afrika, jobba som reseledare i Grekland och plugga spanska i Spanien. Stod i startgroparna för att sticka iväg som au-pair. Men så kom kärleken emellan och jag blev kvar här hemma istället. Ett år efter att jag slutat gymnasiet och jag fortfarande var kvar kände jag att jag bara var tvungen att åka iväg. Kunde ju inte låta hela min lista av drömmar och önskningar stanna vid att bara vara ord på ett papper. Så jag åkte till Valencia och pluggade spanska en termin.

Väl hemma igen trodde jag att jag hade gjort mitt. Att jag hade haft mitt äventyr. Att jag kunde vara nöjd med det och satsa på studier och jobb istället. Men alla resedrömmarna fanns kvar, även om jag av någon konstig anledning kämpade för att ignorera dem. Tyckte inte att de passade in i mitt liv just då. Så jag byggde upp praktiska hinder för mig själv och intalade mig att de nog skulle stanna vid att vara just drömmar.

Och ibland lyckades jag nästan glömma bort dem. Men bara nästan. För hur det än är så funkar det inte att trycka undan sina drömmar. De kommer bara att göra sig påminda och i värsta fall skapa känslor av missnöje när de hindras från att förverkligas. I alla fall har det varit så för mig. Även om jag själv inte alltid velat kännas vid missnöjet så har det likaväl funnits där under ytan ganska länge. En känsla av att jag missat något som jag borde ha gjort.

Så ni kan ju tänka er hur härligt det är nu när den där drömmen äntligen ska bli verklighet. Det är lycka och glädje blandat med stolthet och lättnad. Lyckan och glädjen är ju given. Stoltheten kommer av att jag äntligen tog tag i mig själv. Lättnaden kommer av att veta att jag faktiskt kan göra det jag vill. Har vetat det innerst inne, men det blir lätt att tveka när man ändå inte GÖR någonting.

I efterhand kan jag fråga mig varför jag inte fick ändan ur vagnen tidigare. Vad har jag väntat på egentligen? Ingen aning... Men som en klok vän sa "I väntan på att realiseras ligger alla bra idéer och förpuppar sig". Min resdröm har fått ligga till sig länge. Men äntligen är det dags!

Efterlysning

Är på jakt efter en riktigt bra "reselåt". En låt som känns sommar, äventyr och frihet. Någon som har ett bra tips?

Börjar logga ut

Ägnar mig åt överlämning och avveckling av mig själv här på jobbet. Känns befriande och härligt. På avdelningsmötet idag planerade mina kollegor för projekt som ska dra igång nästa vecka. Vetskapen att jag inte kommer vara här då är väldigt trevlig! Så allting går väldigt lätt just nu. Att initiera saker som jag vet att jag själv inte kommer behöva ro i land passar mig oroväckande bra ;)

Men det är svårt att bara jobba nu. Det blir ganska mycket resefix även på arbetstid. Bokade till exempel buss-pass i Nya Zeeland precis. Vi ska åka med Kiwi Experience i nästan tre veckor. Det kommer att ta oss runt hela sydön och sedan vidare upp på nordön innan vi flyger vidare till Fiji. De hade 60 % rabatt på sina buss-pass så det kändes som att vi var tvugna att slå till.

Ikväll blir det middag med kollegorna och kanske några somriga drinkar för att tjuvstarta lite på semestern!

Snart...

...byter vi is och kyla mot sol och värme. 7 dagar kvar...

27 dresses

Lördagens eftermiddagsnöje har bestått i att prova sommarklänningar och försöka bestämma vilka som ska få följa med på resan. Har SVÅRT att bestämma mig (återigen den berömda beslutsångesten). Eftersom jag älskar klänningar finns det ganska många att välja på. Så att välja ut tre-fyra stycken är i princip omöjligt. Måste ju ta med i beräkningen att jag troligtvis inte kommer att vilja använda dem igen efter resans slut. Då gäller det ju att inte offra sina absoluta favoriter... Just nu lutar det i alla fall åt dessa tre.

Sakna vs. inte sakna

Detta kommer jag sakna när vi är borta:

• mina härliga familj
• vår sköna säng
• filmjölk till frukost

Detta kommer jag definitivt INTE sakna:

• handla på Maxi
• jobba
• städa (även om jag och dammsugaren är väldigt bra kompisar så ska det bli skönt att komma ifrån varandra ett tag).

3 tecken på att du blivit blogg-beroende

• Du vaknar dagen efter en blöt fest med huvudvärk. Istället för att somna om, som är brukligt och normalt, börjar du formulera ett blogginlägg om kvällen före i huvudet. Du försöker somna om, men bloggläggsformulerandet i ditt huvud vill inte stänga ner.
• Du har med dig kameran när du går på promenad i hopp om att du ska få några fina bilder till bloggen (inte till det privata fotoalbumet)
  
• Du låtsas skriva mail på jobbet, men i själva verket skriver du blogginlägg som du (i bästa fall) mailar till dig själv och lägger upp på kvällen, alternativt (i värsta fall) lägger upp på arbetstid!
  

Om du har flera tusen besökare per dag till din blogg kan ovan nämnda beteende vara okej. Men om du endast har 40-50 besökare om dagen bör beteendet betraktas som sjukligt. Vi rekommenderar dig att söka hjälp omgående!

Ljuset är på väg tillbaka

Idag är en sån där ovanlig dag igen...

Idag är nämligen min älskade mammas födelsedagen. Min älskade mamma. Ord räcker inte till för att beskriva hur mycket du betyder och hur mycket jag älskar dig.

Grattis mamma! Pussar och kramar från mig.

Godmorgon vänner

Hur jag än försöker så kan jag inte komma på någonting att skriva här på bloggen som INTE har med vår resa att göra. Det finns liksom ingenting annat i mitt huvud just nu. Men ni tycker troligtvis att jag har tjatat tillräckligt om den (och ändå har den inte ens BÖRJAT ännu), så jag ska hålla tyst. Återkommer om jag mot förmodan skulle ha någonting annat att säga.

Meddelande från en kompis:

"Jag drömde om dig inatt. Att du kom hem och berättade allt fantastiskt du upplevt på din resa och att du sa upp dig, sålde huset och packade väskan och drog iväg igen."

Det låter ganska lockande. Vem vet? Det kanske blir precis så =)

Resan. Det enda som existerar just nu

Planering och längtan, planering och längtan. Det är mest det som gäller just nu. Men visst, det händer lite andra grejer också. Som t.ex.:

• Min chef har flyttat hem från USA och börjat jobba här igen. Trevligt. Och lite konstigt. När katten är borta dansar ju råttorna på bordet. Men nu får vi vackert hålla oss på mattan igen.
• Min vikarie började jobba hos oss i måndags. Hon är en riktig klippa!
• Jag fattar inte varför det är så roligt att skriva sin bh-färg i statusfältet på Facebook. Bh-storlek hade varit mycket roligare.
  
• Vi passar på att äta allt vi tycker om just nu. Igår blev det min favorit: kycklingfilé fylld med knaperstekt bacon, soltorkade tomater och fetaost. Delicious! Skulle avsluta det hela med en smarrig kladdkaka med hallon i. Men jag hade haft för hög värme på ugnen så den blev inte kladdig. Grym besvikelse! Måste nog göra en ny innan vi åker.

Samtal i vårt sovrum en söndagmorgon:

(som egentligen är en onsdagmorgon)

J: Vilka böcker har du på din sida?
Jag: Har Southeast Asia on a Shoestring och Australia & New Zeeland on a shoestring. Vill du läsa någon av dem?
J: Nej, det är lugnt. Jag läser om Costa Rica nu. Vad läser du?
Jag: Den andra Australien-boken.

That's all we do today. Läser läser läser.

Done deal

Ryggsäck inhandlad och klar! Haglöfs Carrier 60. Köpte den lika mycket för att den är snygg som att den är praktisk och skön.... (eller kanske lite mer för att den är snygg)...

Så Beslutsångesten har nu tagit sina polare Möjligheterna med sig och gått hem för denna gången.

Inget mer snack om ryggsäckar nu. Eller beslutsångest. Lovar.

P&K

Appropå det här med beslutsångest

Och helt appropå det här med målsättningar.

Ett av mina mål för 2010 skulle kunna vara att bli mer beslutsam och ha mindre beslutsångest. Mitt problem är nämligen att jag öppnar alla fönster och dörrar, låter alla Möjligheter komma in, och när de sen sitter där och trängs i mitt vardagsrum är det omöjligt att bli av med dem. De vägrar gå. Vägrar lämna mig i fred. Alla pockar på min uppmärksamhet och säger "välj mig, välj mig".

Och jag vill välja alla Möjligheterna. Men jag vet ju, rent logiskt, att det inte går. Så då försöker jag väga alla möjliga nackdelar, fördelar och bakdelar mot varandra. För att kunna fatta ett så genomtänkt beslut som möjligt. Men framför allt för att kunna fatta RÄTT beslut (det finns ju alltid ett RÄTT beslut... väl ??). Detta tar en evighet. Och det tar fantastiskt mycket energi. Till slut har det tagit så mycket tid och energi att jag tenderar att fatta ett irrationellt och ogenomtänkt (och kanske rent av felaktigt) beslut i ren panik. Vill ju egentligen ha ALLT. Men jag fattar med hjärnan att jag aldrig kan välja allt. Man får välja EN väg och sen köra på den. Man får välja EN möjlighet och sen kasta ut alla andra och stänga fönster och dörrar för den här gången.

Jag fattar det.
Med hjärnan.
Men det funkar liksom inte riktigt i praktiken för mig.
Hjärtat och magen vill fortfarande ha allt, och gärna lite till. Och gärna samtidigt.

Låter det flummigt och förvirrat?! Då skulle ni känna på min beslutsångest... den är galet förvirrande kan jag lova.

Och hela denna utläggning fick ni tack vare lite beslutsångest över en jäkla ryggsäck. Var så goda.

13 and counting...

Nu är det nedräkning på riktigt. 13 dagar kvar tills vi åker.... Fattar ni?!! Nej. Inte jag heller. De här dagarna kommer att passera i ett rasande tempo, samtidigt som tiden kommer att gå väääldigt sakta. Känner mig redo att packa väskan och åka nu. Ska bara fixa lite små detaljer först. Som att inhandla den där väskan som jag ska packa i...

Framförhållning är nämligen inte min allra starkaste sida för tillfället. När man dessutom lider av kronisk beslutsångest, då blir ett projekt som att köpa en ryggsäck lätt utdraget och svårt att ro i hamn. Det är ju så många aspekter att ta hänsyn till liksom. Men nu har jag bestämt mig. Efter mycket velande fram och tillbaka så slutar det med att jag köper en likadan som J har köpt. Eftersom han är en prylmänniska av rang gick jag först in för att bräcka honom och köpte en ännu dyrare Haglöfsväska än vad han köpt, med bättre bärsystem osv. Men efter att ha gått med den hemma tvingades jag erkänna att den inte var lika skön... Så nu kommer vi alltså bära runt på likadana ryggsäckar. Ska bara köpa likadana träningsoveraller också så är vi kittade och redo att åka ;)

Idag är ingen vanlig dag...

... för idag är min kära pappas födelsedag! Världens bästa pappa som ställer upp i alla väder och som jag ser upp till och älskar väldigt mycket. Finns ingen klokare, mer generös eller kärleksfull pappa.

Puss & kärlek till dig!

Så går 10 år av ditt liv och kommer aldrig igen

Att vi nu skriver 2010 istället för 2009 känns inte speciellt revolutionerande eller konstigt. Men att det har gått 10 år sedan vi lämnade 90-talet bakom oss och klev in i ett nytt Millennium, DET är konstigt. TIO ÅR! Ett helt decennium. Känns som igår. Men ändå inte. Konstaterar att man hinner med ganska mycket på tio år.

Till exempel:

Träffa kille. Ta studenten. Åka till USA. Börja jobba. Bli sambo. Sluta spela handboll. Ta tjänstledigt. Bo en sväng i Valencia. Fundera på vad man ska bli när man bli stor. Tro sig komma på det. Plugga MKV i Växjö. Flytta in i rummet med den fulaste turkosa väggfärgen i hela världen. Lära känna de bästa tjejerna på jorden. Flytta till den mysigaste ettan på campus. Festa festa festa. Äta mycket popcorn. Promenera runt Växjö-sjön 518 gånger. Ta examen. Bli lite vuxen. Få ett riktigt roligt jobb. Skratta på jobbet nästan varje dag. Äta mycket Fishermans Friend. Göra slut med killen. Må dåligt. Festa på Mallis med kollegan. Flytta till sunkig andrahandslägenhet med den finaste utsikten i världen. Byta jobb. Bli kär. Bli tillsammans. Bli jättekär. Få jobbet man drömt om. Klippa lugg. Flytta till bästa ettan i stan. Se Dirty Dancing 12 gånger. Semestra i Thailand. Börja jobba på drömjobbet. Bli lite mer vuxen. Få lite prestationsångest. Resa till London. Gå UGL. Bli sambo med J. Semestra i Grekland. Köpa hus med underbar trädgård. Flytta till huset med den underbara trädgården. Vara lycklig, lycklig. Semestra i USA. Gå en ledarskapsutbildning. Fira en massa omoraliska midsommaraftnar med vännerna på Öland. Drömma om en låååång utlandsresa. Upptäcka att man är en riktig trädgårdsnörd. Drabbas av stress och utmattning. Bli olycklig, olycklig. Bli sjukskriven. Plantera blommor. Gå i terapi. Läsa massa böcker. Komma till insikt. Semestra i Brasilien. Bli glad igen. Hitta sitt favoritställe. Blogga en del. Fotografera en del. Ta många promenader. Bestämma sig för att förverkliga den där resedrömmen.

Yes. Man hinner en hel del på ett decennium.

Ut med det gamla & in med det nya

Vi sa hej då till 2009 och hej hej till 2010 tillsammans med bästa vännerna! Som alltid när vi ses så blev det trevligt, roligt, galet och högljutt! Hoppas att ni också fick ett trevligt avslut på det gamla året och en härlig start på det nya.